holy-cow.se : Fobi

Kan vi prata lite om det här med att mina armar är som pinnar, och att ryggen ser rätt klen ut den med

Året är 2001, tvillingtrollen är lite drygt ett år gamla

De var så jäkla söta:)

Och jag var så smal. Tanig. Inte snyggt. De här skitungarna ammade tills de var 2,5 år gamla så att säga att de liksom sög musten ur en, det är ganska sant;)

Här väger jag ändå ett antal kilo mer än vad jag gjorde några år tidigare, när min kräkfobi var som allra värst. Strax efter att Patricia föddes, 1995, så slog den till med full jävla kraft.

Jag har väl alltid varit mer än normalt rädd för att kräkas, men då blev det sjukt. Jag vet exakt när det började. Exet hade jobbat kväll, Patricia var runt två månader och jag hade haft lite för mycket inbokat sen långt innan hon föddes. Det var inga stora grejor, men jag kände inte riktigt efter om jag ville eller orkade. När hon var fem dagar gammal åkte vi till en superstor marknad och traskade runt där i timmar. Jag drog barnvagnen med två ungar i, Janelle var 21 månader, och vagnen i sig var tung. Jag var ju helt slut i kroppen efter en förlossning, och till sist var jag så matt att jag trodde jag skulle svimma. Sådär fortsatte det, så med facit i handen så var det nog nån slags ”Men ge dig för helvete nu” reaktion från kroppen:)

Han kom hem en kväll och var sjuk. Hade fått kliva av bussen för att kräkas. Jag fick panik. Vafan? Han var min trygghet, den som skulle ta hand om mig och barnen, han kunde ju inte bli sjuk?? Vilket svek;)

Jag sov på ett täcke ( ja det var hårt!)i Janelles rum den natten, med Patricia intill. Där och då började drygt tio års jäkla skit.

Jag var som mest rädd under vinterhalvåret, när folk är som mest sjuka. Jag kollade alltid om de varit sjuka innan vi åkte hem till nån, och hade de det så undvek jag dem som pesten i några veckor. Jag minns en gång när vi skulle på middag hos farfar. När vi kom fram så mötte han oss på trappan och sa att barnens kusin plötsligt blivit lite krasslig. Han hade kräkts precis.

Jag vet att alla tyckte jag var störtlöjlig när jag packade in ungarna i bilen igen och vägrade gå in. Det var runt 40-45 min. resväg enkel väg så jag fattar. Det var en god middag som väntade men jag chansade inte.

Jag hade inte kunnat stanna ens om jag velat, för paniken var total. Jag mådde uselt i flera dagar efteråt, helt övertygad om att ungarna skulle bli sjuka.

Ingen fattade hur djävulskt dåligt jag mådde av det här. Jag sökte hjälp, och läkaren ryckte på axlarna och rekommenderade promenader och lite stretchövningar. Efter det söker man sig inte direkt till vården igen.

Fy fan, jag önskar inte ens min värsta ovän det samma.

När jag vägde som allra minst så var jag precis under 50-strecket och touchade. Jag är 169cm lång och ska definitivt inte väga 49kilo.

Jag åt inte annat än sånt jag var helt säker på att man inte kunde bli sjuk av. Det var ingen ätstörning i form av att jag ville gå ner, utan jag var bara så in i helvete rädd för att bli sjuk. Än idag undviker jag massor av saker, men mest för att det blivit en vana, inte för att jag är rädd. Däremot äter jag helst inte bufféer och liknande, men det är för att folk bevisligen är svin och inte kan låta bli att nysa rakt ut eller i handen kanske. Samma hand de sen tar i sleven med. Inte tvättar alla händerna efter toalettbesök heller..

Det är äckligt.

Så, hur tog jag mig ur det här?

Jag vet inte, men det klingade av. Största framsteget var när jag googlade reda på att jag definitivt inte var ensam. Tvärtom så är kräkfobi en av de största fobierna. Om jag minns rätt? Jag trodde länge att jag var den enda, och skämdes så in i helvete.

Det andra var att jag insåg att min blodgrupp var immun mot vinterkräksjukan:) Jag tänker inte säga vad jag har, för jag vill inte bli motbevisad:)

En ytterligare jättestor del var att jag verkligen ville ha fler barn. Med barn är risken större att drabbas av magsjuka, de är ju som små magneter. Men jag ville det så mycket att jag vågade ta risken.

Och de har varit sjuka. Och jag har fått deala med det. Man måste ju. Och där nånstans så försvann det. Det är inte helt borta och jag är nog mer stressad än vad som är helt normalt om nån blir sjuk, men det är helt och hållet hanterbart. Jag skulle tro att jag idag är som en helt vanlig person;) Ingen jublar ju direkt åt den sjukan.

Och jag väger inte direkt 49 kilo heller, utan kanske femton kilo mer:)

Det är betydligt mer hälsosamt.

Jag är ju inte ett under av vältränad, men hyfsat, och jag har muskler. Inga brutala, men de märks, hela kroppen är stabil:)

Jag mår ungefär tusen gånger bättre, eller faktiskt miljoner gånger bättre till och med.

Jag har gått upp och ner, graviditeterna gav 25 kilo plus varje gång, och de första tre gångerna försvann det direkt, men sen..

Nej knappast, jag har jobbat för det:)

Kroppen är ju väldigt anpassningsbar och oerhört generös. Man kan misshandla den rejält under lång tid, men så ger man den lite kärlek, vettig kost och motion så får man genast ett gensvar. Det är stort:)

Jag har haft ont i ryggen i många år, men sånt slutade jag med när jag började styrketräna. Samma med knäna. Jätteproblem med det ena, jag kunde inte böja det ordentligt. Sitta på huk var det inte tal om. Idag kan jag sätta mig på huk för att vila:)

Och ja, läkaren som rekommenderade fysisk aktivitet den där gången, han var ju inte helt ute och cyklade. Det är lösningen på det mesta ju, men han hade gott kunnat förklara det. Adrenalin, endorfin, stresshormoner och allt vad det nu är som hamnar i balans av att man rör på sig.

Så, det som började med att jag ville visa er bilderna på tvillingarna, slutade i nåt helt annat:) De är avfotade, usel kvalite, men jag skulle egentligen bara visa ungarna:)

Jag skickade den här till Corrinda, och hon svarade att hon bara ville krama om sitt lilla jag. Ja, hon ser ynklig ut, men bilden efter var hon glad:)